Domkyrkans historia

Den nya kyrkan: Den 25 mars 1983 konsekrerades den nya katolska katedralen för Stockholms katolska stift. Det var en stor och glädjerik dag för stiftet, dvs. Sveriges alla katolska församlingar med cirka 120 000 medlemmar.

Arkitekt: Hans Westman med dotter Ylva Lenormand från Westman-ateljéerna i Malmö. Hans Westman har ritat två andra katolska byggnader i Sverige; Vår Frälsares kyrka i Malmö samt Karmeliterklostret i Glumslöv. Hans Westman stiftade bekantskap med katolska kyrkobyggen redan i sin barndom; hans far var kyrkoherde i svenska kyrkan, verksam i några av Upplands medeltida kyrkor.
Huvudentreprenör: AB Viktor Hanson. 

Projektledare: Ella Hinds AB. 

Kostnad: Drygt 24 miljoner kr.

Finansiering: Uteslutande gåvor från församlingen, stiftets katoliker samt - till största delen - från katolska församlingar i Västtyskland. (Några bidrag från stat, kommun, landsting eller frikyrkoråd har inte erhållits).

Antal platser: Cirka 600 sittplatser varav 350 i den nya kyrkodelen. 

Byggnadsmaterial: Tegel, betong, gnejs, svart järn och virke. Innertaket i mässing är av kasettyp vilket ger mycket god akustik. Kasettaket heter Decibella och är ett Hans Westman-patent. Bänkar och armatur har ritats av Hans Westman. Väggarmatur i gångar och angränsande utrymmen har Peter Celsing som upphovsman. Tonspirorna är av betong, 27 meter höga och sammanhållna med en krona av koppar runt S:t Eriks martyrsvärd som kors.

Domkyrkosalen: Under nya kyrkodelen är en samlingssal avsedd för församlingsfester, konserter, föredrag, kyrkkaffe etc. och samfungerar med övriga grupprum och lokaler. Kyrkorummen, det nybyggda och det gamla, har sammanförts genom att absiden i den gamla, K-märka kyrkan revs. En "skjutabsid" - försedd med en tidig, förmodligen flamländsk 1660-takmålning av den korsfäste Kristus - ger vid behov två skilda kyrkorum.

Skyddshelgonen: Domkyrkans främsta skyddshelgon är den helige Erik, Konung och martyr. Andra skyddshelgon är apostlarna Petrus och Paulus.

Fönster: den nya korväggens tre smala fönster utgörs av de fönster som fanns i gamla kyrkans absid. De är scenframställningar av (fr.v.) (1) överlämnandet av nyckelmakten kombinerad med överlämnandet av herdeuppdraget till Petrus med ett undre motiv av Jesus som den gode herden; (2) korsfästelsen med Marie bebådelse som undre motiv samt donatorns vapensköld (den påvlige markisen Claes Lagergren); (3) Pauli omvändelse med en framställning av motivet "låt barnen komma till mig" inunder. Det större fönstret i korväggens till vänster (4) visar S:ta Birgitta, Sveriges främsta skyddshelgon. Detta fönster är ett av fyra från Malmö gamla katolska kyrka, riven 1960. De övriga tre finns på östra väggen och visar (fr. altaret sett) Jesu hjärta; Marie Hjärta samt den helige Albertus Magnus, biskop Albert Bitters namnpatron.


1

2

3

4

Klicka för att förstora

Krucifix: tidig renässans i originalfattning, skänkt till kyrkans konsekration av katolska ärkestiftet München.  Korsvägsbilderna, fjorton bilder på väggen (läktaren) 

Tabernaklet: Där Kristi lekamen förvaras.

Högaltaret: Under högaltaret placerades ett relikskrin med reliker av den helige Erik, den helige Ansgar, Bartolomeus och den saligförklarade Elisabeth Hesselblad.
Pietá: Skulpturen föreställer Jungfru Maria med den döde Kristus i sina armar, är ett arbete av en fransk mästare och har sin plats i en nisch i den nya kyrkans västra vägg.

Sammanställt av Johannes F. Koch. Reviderat 2006-11-16 Gun Wanders

200 - årsjubileum

När vår nya domkyrka konsekrerades bildade detta också upptakten till ett jubileumsfirande av vår kyrkas verksamhet i Sverige efter reformationen. 1783 anlände den franske abben Nicolaus Oster till Sverige. Denne utnämndes av påven Pius VI till apostolisk vikarie över Sverige, vilket innebar att han fick en biskops fullmakter. Därmed återupprättades den katolska kyrkan i Sverige. Bakgrunden var att Gustav III 1781 utfärdat det s.k. toleransediktet som gav de utländska katoliker som bodde i Sverige och inte sällan var i kungens tjänst - tillstånd att ha egna kyrkor, fira gudstjänst och ge sina barn katolsk uppfostran. Förbudet för svenskar att övergå till den katolska tron skulle dock gälla ännu cirka 100 år. Redan 1784 bildades en katolsk församling i Stockholm. Påskdagen den 4 april invigdes t.o.m. en katolsk kyrka, Helgeandskyrkan. Det var nu inte så imponerande som det låter; församlingen hade helt enkelt fått hyra frimuraresalen i nuvarande Stadsmuseum. Denna lokal förblev kyrka fram till 1837. Med drottning Josefina, Oscar I:s katolska gemål, fick katolska kyrkan i Sverige värdefull hjälp. Drottningens kaplan Studach blev t.o.m. biskopsvigd, men framför allt igångsattes byggandet av S:ta Eugenia, kyrkan på Norrmalm. Denna kyrka togs i bruk 1837 och revs i den stora cityombyggnaden på 1960-talet. 1857 kunde katolska församlingen i Stockholm förvärva den s.k. Pauliska malmgården på Södermalm, dvs. den fastighet vari domkyrkoförsamlingen i dag har bostäder, undervisnings och samlingslokaler och som haft en central roll under gångna decennier. Redan 1795 hade katolska skolan inrättas vid Nytorget på Söder. 1859 flyttades skolan till Pauliska malmgården där den låg kvar till 1967 då nya, mer ändamålsenliga lokaler i Enskede togs i bruk. 1886 hette den apostoliske vikarien för Sverige Albert Bitter. Under hans tid tillkom S:t Eriks katolska kyrka på Söder, dvs. den kyrkobyggnad som invigdes 1892 och som sammanbyggts med en helt ny kyrkodel 1983.

30 - årsjubileum

1953 upphöjdes S:t Eriks katolska kyrka till domkyrka (katedral). Skälet var att katolska kyrkan i Sverige, enligt påvligt beslut, den 29 juni 1953 blev ett eget stift med egen biskop Johannes Ev. Erik Müller - vars biskopsstol (chatedra) fick sin plats i kyrkans kor, höger om altaret. När monsignore Johannes F. Koch år 1962 flyttade från Malmö till domprostuppgiften i Stockholm insåg han genast att man måste tas itu med kyrkans och församlingslokalernas utvidgning, skolans utplacering och modernisering och även sammanförandet av katedralen och stiftsförvaltningen. Katolikernas antal i Sverige hade under 1800-talet ökat tämligen långsamt; den s.k. dissenterlagen av år 1860 - som tillät även svenskar att vara katoliker - innebar ingen stor anslutning. En klimatförändring kom efter l: a världskriget då en första konversionsvåg kunde registeras. Med rätt stora flyktingskaror efter 2:a världskriget och 60-talets stora invandring ökade katolikernas antal väsentligt - och därmed växte behovet av kyrkor, församlingslokaler och bostäder för präster och ordenssystrar. Det gällde inte minst för domkyrkoförsamlingen. Något av svårigheterna kanske kan antydas genom det faktum att domkyrkoförsamlingen i Stockholm på 1960-talet också omfattade Södertälje, Nyköping och Gotland!

När biskop Hubertus Brandenburg installerades i februari 1978 fick vi låna Katarina kyrka på Söder - när hans företrädare i ämbetet, John Taylor, skulle biskopsvigas 1962 fick vi hyra Blå hallen i Stadshuset. Men sedan reformationen har katolska kyrkan i Sverige varit van vid primitiva, enkla förhållanden och provisoriska lösningar och därför haft stort behov av uppfinningsrikedom, fantasi och gästfrihet. Fantasi har inte minst varit av nöden under den långa planerings och byggnationsperioden för tillbygnaden av kyrkan. Arbetet intensifierades 1976. Bostäder för präster och systrar, pastorsexpedition och församlingslokaler renoverades, byggdes om och byggdes till. Småningom fick församlingen för 1,25 miljoner kr köpa tillbaka en markremsa som tidigare exproprierats inför byggandet av Söderleden. Därmed - och äntligen - kunde planerna på en ny kyrka ta form - en form som delvis kom att styras av vår gamla kyrka, K-märkt på 60-talet. Man kan - om man så vill se detta som ett yttre tecken på kyrkans tradition och förnyelse.